Viktors första vecka på förskolan har gått över förväntan. Inga tårar, rejäla kramar vid lämning men sen bara nyfikenhet och iver. Efter andra dagen sa han att han inte behövde komma tillbaka mer men när vi pratade lite mer om det var det ok. Nästa morgon var han ivrig att få sätta på sig ryggsäcken långt innan det var dags att sätta sig i bilen.
Det var ett tag sen han träffade andra barn än Evelin regelbundet och han vet inte riktigt hur han ska göra för att börja leka med andra barn. Vi misstänkte att han skulle göra så på förskolan också och de första dagarna var han lite för busig vid några tillfällen. I bilen hem har han pratat om att man inte ska bråka och vara elak. I torsdags och fredags skötte han sig mycket bättre. Tänk att det kunde gå så snabbt att komma till rätta med detta!
Eftermiddagarna när båda barnen är hemma har varit mycket lugnare och Viktor har längtat efter att Evelin ska vakna när hon sover middag. Han har varit mycket snällare mot henne och de bråkar mindre. Evelin är också väldigt nöjd med att vara ensam med nån av oss på förmiddagarna. Hon sitter ofta länge och pysslar med något. Vi har tid att leka och det blir inte stressigt att laga mat eller t ex baka.
Det känns verkligen som ett bönesvar att det har gått så bra den här första veckan och att det har blivit en så positiv förändring för båda barnen.
Det är väl så man brukar säga? Nu var det ju ett tag sen det nya året och det nya årtiondet började men det är fortfarande tid att blicka framåt, göra upp planer och drömma. Nyår brukar passera förbi ganska obemärkt för min del, men i år känns det annorlunda. Det är verkligen fantastiskt att få vara missionär, att dagligen få arbeta med något som känns så meningsfullt. Att få göra det man gillar och att det hjälper så mycket. 
