I förra inlägget skrev jag om att vi blivit förkylda och om att Linus hade det värst. Det höll i sig i tre dagar och igår, femte dagen, orkade han inte jobba hela dagen utan stannade hemma på eftermiddagen. Barnen blev inte mer förkylda och Andreas som också blev förkyld blev frisk snabbare. Jag är också nästan helt återställd idag men jag har haft en fruktansvärd hosta. Efter tredje natten med hosta och väldigt dålig sömn sa jag till Linus att inatt måste jag få sova. Han svarade att det kommer jag få, han hade bett för det och så bad vi en gång till för det tillsammans. Jag kunde sova hela natten (förutom när nåt av barnen vaknade och behövde sövas om) och var så tacksam till Gud över bönesvaret!
Under våra 9 månader här på Cypern har vi ganska ofta hamnat i situationer som inte vi kan lösa. Enda 
lösningen har helt enkelt varit att be Gud ta hand om situationen och vi har allt oftare avslutat dagen med några böner tillsammans. Vi har fått så många bönesvar och verkligen känt hur vi har vilat i Guds hand. Tänk att det är så enkelt.
Jag har också funderat på varför det känns som om det är lättare att räkna med Gud här ute på missionsfältet än hemma i Sverige. Vi ser inte ut att behöva honom på samma sätt där. Vi ordnar själva allt vi behöver istället för att be Gud om hjälp. Behöver man bli missionär för att kunna släppa kontrollen eller går det ändå? I Sverige önskade man och försökte ge Gud kontrollen men här har det gått helt automatiskt. Hör det ihop med att vi har valt ett liv där vi så tydligt ger upp lite av vårt eget för att göra något för honom? Hur kan vi leva samma slags liv i Sverige? Förhoppningsvis formar den här tiden oss till att en dag ha blivit riktiga bönemänniskor som många äldre är.
