Under våra 9 månader här på Cypern har vi ganska ofta hamnat i situationer som inte vi kan lösa. Enda lösningen har helt enkelt varit att be Gud ta hand om situationen och vi har allt oftare avslutat dagen med några böner tillsammans. Vi har fått så många bönesvar och verkligen känt hur vi har vilat i Guds hand. Tänk att det är så enkelt.

Jag har också funderat på varför det känns som om det är lättare att räkna med Gud här ute på missionsfältet än hemma i Sverige. Vi ser inte ut att behöva honom på samma sätt där. Vi ordnar själva allt vi behöver istället för att be Gud om hjälp. Behöver man bli missionär för att kunna släppa kontrollen eller går det ändå? I Sverige önskade man och försökte ge Gud kontrollen men här har det gått helt automatiskt. Hör det ihop med att vi har valt ett liv där vi så tydligt ger upp lite av vårt eget för att göra något för honom? Hur kan vi leva samma slags liv i Sverige? Förhoppningsvis formar den här tiden oss till att en dag ha blivit riktiga bönemänniskor som många äldre är.

Be för att han ska få rätt kontakter och att det ska gå bra för Magdalena som är hemma själv med barnen.

Det visar ganska exakt vad det här egenligen handlar om och vad det är för vittnesbörd som vi här nere får ta del av nästan dagligen. Ok, det här kanske var lite väl spektakulärt med det är inte helt ovanligt.

Och tack till alla som är med och stöder arbetet på olika sätt och på det sättet hjälper till att göra sådant här möjligt.

Vi har hunnit med en hel del jobbmöten både i huset och med samarbetspartners. Det känns fantastiskt att kunna konstatera att de tankar vi har burit på under en tid delas av fler och verkligen är Guds. Medarbetare runt om i området har väntat på att vi ska komma och ivrar efter att få sätta igång. Det är fantastiskt att få komma till förberedda marker.

Vi har flera tacksägelseämnen. Det ena är det fina huset som vi fått möjlighet att hyra till ett lågt pris tack vare att några rum används som lagerutrymme åt en annan organisation. I förrgår kväll sa jag till Linus att vi behöver få tag på en bil de närmaste dagarna innan vi flyttar in i det nya huset. Det blev ett mycket snabbt bönesvar för redan i går kom Linus hem med nycklar till en bil som vi fått köpa till mindre än halva priset av vad vi tänkte lägga på en bil.

Vi har också ett böneämne och det gäller datorer och teknik. Några veckor före vår avresa hit gick en bärbar hårddisk sönder och några dar före gick Linus dator sönder. Den har nu kommit hit och verkar fungera bra men det har gjort att vi inte kunnat jobba i den utsträckning vi hade tänkt. Linus har i stället använt min dator men den gick sönder igår och kan inte lagas. En ny dator som används för att redigera radioprogram på kontoret verkar också ha gett upp. Be för att inga mer datorer ska gå sönder!

Och så fick vi kvällen innan ett samtal från min far som lät ungefär så här:
- Hej, skulle du vilja ha hjälp med att måla era fönster?
- Öh, jo, men har inte ni ett eget hus att bygga klart och ett helt bröllop att fixa med eftersom Emilie (min syster) gifter sig på lördag?
- Ja, visserligen, men vi satt här och tyckte att vi nog skulle hinna med det också.

Så igår fick jag hjälp av 4 personer extra vilket resulterade i att vi hann med att skrapa, impregnera och grundmåla alla 33 fönstren.

Och nu kan man ju välja om man vill se det som om det bara var min familj som var väldigt schysta eller om det var Gud som skickade dem . Jag väljer nog båda alternativen.

Så tack pappa, mamma, Emil och Eva för er hjälp. Jag till och med fällde en tår av tacksamhet i bilen hem (och det är ju inte så vanligt när det gäller mig…)
Och tack Gud för att du har gett mig en sådan familj.

Och tack Palmbergs för att ni är lite för förstående hyresgäster för ert eget bästa.  Bättre hyresgäster än er kan man faktiskt inte ha.

Nu när vi varit runt i de flesta av de församlingar som står bakom oss så har vi träffat flera som längtar efter att, likt oss, få göra det som man tror att Gud en gång sagt att man ska få göra. För oss dröjde det åtta år från det att Gud sa att vi skulle åka till Cypern tills vi kunde beställa biljetterna och jag funderar lite om det verkligen var så han tänkte från början? Kanske planerade han hela tiden att det var först nu det skulle bli av eller så inväntade han att vi skulle ta det där lite större steget själva?

Jag vet faktiskt inte, men en sak är i alla fall säker. Sedan vi i november tog ett konkret beslut att satsa på det här så har det känts precis som i det här videoklippet.

Klippet handlar om en son som frågar sin pappa om inte de tillsamman kan göra en Ironman. D.v.s. 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning.

Det har verkligen varit som att få bli buren och få se på när Gud ordnar vare detalj i vår väg.

Och till alla ni som också längtar efter att få leva er dröm vill vi bara hälsa: -Släpp inte drömmen. Och när det känns rätt, våga ta det där sista klivet för då finns det en Gud som är redo att ta upp er på sina axlar och göra resan tillsammans med er.

Bonusmaterial för er som vill vet mer om pappan och sonen: http://www.youtube.com/watch?v=flRvsO8m_KI