Missionärerna Anderås

Vi har två mycket intensiva veckor bakom oss och till helgen eller i början av nästa vecka flyttar vi till vårt hus. Linus har jobbat för fullt från start medan jag och min bror Andreas har varit på kontoret betydligt mindre och istället lagt tiden på att ge barnen en så smidigt övergång som möjligt. Barnen verkar ha funnit sig tillrätta nu och vi kan börja trappa upp på arbetstiden.

Vi har hunnit med en hel del jobbmöten både i huset och med samarbetspartners. Det känns fantastiskt att kunna konstatera att de tankar vi har burit på under en tid delas av fler och verkligen är Guds. Medarbetare runt om i området har väntat på att vi ska komma och ivrar efter att få sätta igång. Det är fantastiskt att få komma till förberedda marker.

Vi har flera tacksägelseämnen. Det ena är det fina huset som vi fått möjlighet att hyra till ett lågt pris tack vare att några rum används som lagerutrymme åt en annan organisation. I förrgår kväll sa jag till Linus att vi behöver få tag på en bil de närmaste dagarna innan vi flyttar in i det nya huset. Det blev ett mycket snabbt bönesvar för redan i går kom Linus hem med nycklar till en bil som vi fått köpa till mindre än halva priset av vad vi tänkte lägga på en bil.

Vi har också ett böneämne och det gäller datorer och teknik. Några veckor före vår avresa hit gick en bärbar hårddisk sönder och några dar före gick Linus dator sönder. Den har nu kommit hit och verkar fungera bra men det har gjort att vi inte kunnat jobba i den utsträckning vi hade tänkt. Linus har i stället använt min dator men den gick sönder igår och kan inte lagas. En ny dator som används för att redigera radioprogram på kontoret verkar också ha gett upp. Be för att inga mer datorer ska gå sönder!

Jag vet att det nästan är ett och ett halvt år sedan detta klipp började cirkulera i mailboxarna men jag blev på nytt påmind om det i en predikan av en min favoritförkunnare. (Jo Kristoffer, den titeln passar dig bättre än vad du själv tror…)

Nu när vi varit runt i de flesta av de församlingar som står bakom oss så har vi träffat flera som längtar efter att, likt oss, få göra det som man tror att Gud en gång sagt att man ska få göra. För oss dröjde det åtta år från det att Gud sa att vi skulle åka till Cypern tills vi kunde beställa biljetterna och jag funderar lite om det verkligen var så han tänkte från början? Kanske planerade han hela tiden att det var först nu det skulle bli av eller så inväntade han att vi skulle ta det där lite större steget själva?

Jag vet faktiskt inte, men en sak är i alla fall säker. Sedan vi i november tog ett konkret beslut att satsa på det här så har det känts precis som i det här videoklippet.

Klippet handlar om en son som frågar sin pappa om inte de tillsamman kan göra en Ironman. D.v.s. 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning.

Det har verkligen varit som att få bli buren och få se på när Gud ordnar vare detalj i vår väg.

Och till alla ni som också längtar efter att få leva er dröm vill vi bara hälsa: -Släpp inte drömmen. Och när det känns rätt, våga ta det där sista klivet för då finns det en Gud som är redo att ta upp er på sina axlar och göra resan tillsammans med er.

Bonusmaterial för er som vill vet mer om pappan och sonen: http://www.youtube.com/watch?v=flRvsO8m_KI