Idag består tiofikat på kontoret av tårta. Jag tror att det är den femte i raden – Sverige har ju tagit fem guld i OS. När vi köpte den första tårtan efter Charlotte Kallas guld var det bara vi och Colléns som visste vad vi firade. Vi har märkt att om man varit missionär större delen av sitt liv har man vant sig vid att inte hänga med på vad som händer i Sverige. Skönt att det är annorlunda nu i och med SVT play och uppkopplingar till Sverige som gör att vi kan se även det som normalt inte visas för utlandssvenskar. Våra jobbarkompisar har blivit så mycket bättre på att hålla koll på detta med guldmedaljer. Det gäller ju att veta vilken dag det förhoppningsvis vankas tårta.
Här ser ni tårtan från i fredags då vi firade stafettvinsten. En flagga för varje guld med bild på vinnarna på baksidan. Den här dagen hade Finland tagit sina första medaljer och detta tyckte Anne som har finskt ursprung att vi skulle fira. Så det blev en flagga med silver- och bronsmedaljer på baksidan. Vi kunde ju inte låta bli att också sätta dit en till svensk flagga eftersom Sverige ju också hamnat på både silver- och bronsplats flera gånger. Vi har allt lite sympatier med Annes sorg över att det inte blev ett enda finskt guld. Tur att hon har de svenska att glädjas över!
Det är väl så man brukar säga? Nu var det ju ett tag sen det nya året och det nya årtiondet började men det är fortfarande tid att blicka framåt, göra upp planer och drömma. Nyår brukar passera förbi ganska obemärkt för min del, men i år känns det annorlunda. Det är verkligen fantastiskt att få vara missionär, att dagligen få arbeta med något som känns så meningsfullt. Att få göra det man gillar och att det hjälper så mycket. 
