Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jaghar svårt att riktigt ta in när jag får beröm. Ibland brukar jag skylla på att jag är svensk men jag vet inte om det stämmer.
I går så fick jag verkligen beröm som heter duga, och sedan fortsatt det hela kvällen på facebook.
Jättekul. Tack Emanuel, det var verkligen en fin present. Ska ta till den om jag någon gång hamnar i en självförtoendesvacka.
Obs. vi har föresten kunnat stryka vårt första böneämne från bönesidan…
Idag packade jag ihop min kontorsplats i Sävsjö och helt plötsligt kändes det att det här är ju på riktigt och det var nästan så man blev lite nervös…
Konstigt. Tycker att den känslan borde ha infunnit sig antingen när vi packade ihop och flyttade ut ur huset, eller när vi stängde de flesta av väskorna eller när vi hade vår avskedsgudstjänst i kyrkan i söndags, men icke. Men däremot när man packar ner sin dockningsstation, sina skärmar och tebryggaren. Då fattar hjärnan att det är något på gång. Man kanske är en datanörd i alla fall…?
Och i morgon bär det av för att göra samma procedur i Stockholm. Vi får väl se hur det känns då.
Innan jag skriver om det som rubriken handlar om så vill jag bara tipsa lite om sidan Böneämnen som vi har här på bloggen. För att det som vi vill åstadkomma ska lyckas så behöver vi ett gediget förbönsstöd, så därför har vi försökt göra det så enkelt som möjligt för alla förebedjare genom att samla alla aktuella böneämnen på en och samma plats. Och det verkar som om det fungerar…
Ett utav våra böneämnen under den senaste månaden har varit att få en ny hyresgäst, eftersom de vi har idag inte kan vara kvar längre än till årsskiftet. Dock har det legat så långt in i framtiden (enligt oss i alla fall) att vi inte har hunnit oroa oss så mycket för det än. Och då helt plötsligt, när vi sitter i bilen på väg mot sommarstugesemestern, så ringer en man som vi känner och som har hört att huset kommer att bli ledigt. Tre timmar senare har han och hans familj fått en rundtur av de som nu bor i huset och bestämt sig för att ta det. Själva sitter vi halvt chockade med mobilen i handen och funderar på hur det gick till när Gud gav oss bönesvar innan vi ens hunnit börja be för det.
Så kvar är bara
Ja, det börjar så smått att pirra så där skönt i magen.
Ett av de stora bekymren vi haft är att fönstren på vårt hus verkligen behövde målas denna sommar för att inte skadas. Vi har försökt invänta målarvädret som inte vill komma när vi inte har varit bortresta. Igår var sista möjliga målardag innan semestern tar slut då vi i alla fall skulle ta de värsta fönstern.
Och så fick vi kvällen innan ett samtal från min far som lät ungefär så här:
- Hej, skulle du vilja ha hjälp med att måla era fönster?
- Öh, jo, men har inte ni ett eget hus att bygga klart och ett helt bröllop att fixa med eftersom Emilie (min syster) gifter sig på lördag?
- Ja, visserligen, men vi satt här och tyckte att vi nog skulle hinna med det också.
Så igår fick jag hjälp av 4 personer extra vilket resulterade i att vi hann med att skrapa, impregnera och grundmåla alla 33 fönstren.
Och nu kan man ju välja om man vill se det som om det bara var min familj som var väldigt schysta eller om det var Gud som skickade dem . Jag väljer nog båda alternativen.
Så tack pappa, mamma, Emil och Eva för er hjälp. Jag till och med fällde en tår av tacksamhet i bilen hem (och det är ju inte så vanligt när det gäller mig…)
Och tack Gud för att du har gett mig en sådan familj.
Och tack Palmbergs för att ni är lite för förstående hyresgäster för ert eget bästa. Bättre hyresgäster än er kan man faktiskt inte ha.
Jag vet att det nästan är ett och ett halvt år sedan detta klipp började cirkulera i mailboxarna men jag blev på nytt påmind om det i en predikan av en min favoritförkunnare. (Jo Kristoffer, den titeln passar dig bättre än vad du själv tror…)
Nu när vi varit runt i de flesta av de församlingar som står bakom oss så har vi träffat flera som längtar efter att, likt oss, få göra det som man tror att Gud en gång sagt att man ska få göra. För oss dröjde det åtta år från det att Gud sa att vi skulle åka till Cypern tills vi kunde beställa biljetterna och jag funderar lite om det verkligen var så han tänkte från början? Kanske planerade han hela tiden att det var först nu det skulle bli av eller så inväntade han att vi skulle ta det där lite större steget själva?
Jag vet faktiskt inte, men en sak är i alla fall säker. Sedan vi i november tog ett konkret beslut att satsa på det här så har det känts precis som i det här videoklippet.
Klippet handlar om en son som frågar sin pappa om inte de tillsamman kan göra en Ironman. D.v.s. 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning.
Det har verkligen varit som att få bli buren och få se på när Gud ordnar vare detalj i vår väg.
Och till alla ni som också längtar efter att få leva er dröm vill vi bara hälsa: -Släpp inte drömmen. Och när det känns rätt, våga ta det där sista klivet för då finns det en Gud som är redo att ta upp er på sina axlar och göra resan tillsammans med er.
Bonusmaterial för er som vill vet mer om pappan och sonen: http://www.youtube.com/watch?v=flRvsO8m_KI
Förra veckan var jag och besökte MBT (MissionärsBarnsTräffen) där några barndomsvänner höll till som ledare. Och det är verkligen något magiskt som händer när missionärsbarn kommer tillsammans. Alla har så helt unika upplevelser som man inte delar med någon annan, och det är just det som förenar och gör att man känner sig som familjemedlem direkt. Det var en helskön stämning och jag påmindes om att det faktiskt missionärsbarn som verkligen klarar av att släppa loss och rocka på riktigt. Kvällsmötet började med att alla dansade fridans ifrån sitt “hemland” till skönt gung ifrån lovsångsteamet. Säg mig det tonårsgäng som vågar göra det…
Men riktigt så sockersött är det inte för alla och som tur är så finns det numera folk som forskar på oss som vuxit upp i olika kulturer och en av de böckerna som skrivits är Third Culture Kids.
Låt er inte avskräckas av att den är på engelska, den är väldigt enkelt skriven. Den är otroligt praktisk och som missionärsbarn slås man mer än en gång av hur de lyckas beskriva så exakt hur man känner. Man får många bra svar på varför man reagerar som man gör i olika situationer. Om du också är missionärsbarn – läs den så får du se.
För blivande missionärer med barn tycker jag också absolut att den är ett måste i bokhyllan. Jag och Magdalena har tillsammans läst kapitlen som handlar om hur man gör en utresa så bra som möjligt för sina barn. Även om man inte följer alla råd exakt till punkt och prickar så känns det skönt att kunna luta sig mot lite mer fast grund än bara allmänt tyckande och gissande.
Linus har just redigerat klart headern för hemsidan så att det nu är vi och ingen annan som är längst upp på sidan.
Linus skruvade ihop några plankor som vi ställde upp oss bakom. Det är ganska svårt att få två barn att se glada ut på kort samtidigt, speciellt när en av dem vill att pappa ska skruva isär plankan så att han kan leka med den. Till slut blev det i alla fall ett bra foto på varje barn som blev till ett kort efter lite photoshopande!
När jag var 7 år så bodde vi i en djungelstad längst upp i Norra Bolivia. Om man behövde ringa hem till Sverige gjorde man så här:
1. Kör två timmar till den brasilianska gränsen
2. Ta en flodbåt över floden till den brasilianska sidan
3. Gå in en telefonsamtal-butik
4. Beställ ett Sverigesamtal
5. Gå in i en telefonkur och vänta på att beställningen ska gå igenom
Nu, när vi flyttar till Cypern så blir det så här istället:
1. Ta med IP-telefoniboxen
2. Stoppa in den i ett bredbandsuttag
3. Ring på samma sätt som tidigare
Vi kommer alltså fortfarande att ha samma telefonnummer på Cypern som vi hade i Sverige så ni behöver inte slänga ut oss ur era telefonböcker.
Hemnumret kommer fortfarande att vara 0382-125 70. Men så har vi också beställt en box till som vi hade tänkt ha på kontoret. Så där kommer ni att kunna nå oss på 0382-799 032.
Och jag bara längtar efter att få ta emot samtal från telefonförsäljare där nere. Jag måste se till att häva registreringen hos Nix…
I förmiddags fick jag helt plötsligt en känsla av avundsjuka som kom så oväntat att den helt överraskade mig själv. Det var familjen Colléns som skrev i sin blogg om att de nu inom några få dagar sätter sig på flyget ner till Cypern. Åh vad jag gärna skulle vilja byta med dem. Men samtidigt så vet jag ju att det bara dröjer sex veckor innan vi kommer att kliva på ett plan med samma destination.
Och innan dess ska vi försöka hinna med:
Så det kanske är bra att vi ändå har sex veckor kvar att göra allt det där på…
