Idag packade jag ihop min kontorsplats i Sävsjö och helt plötsligt kändes det att det här är ju på riktigt och det var nästan så man blev lite nervös…
Konstigt. Tycker att den känslan borde ha infunnit sig antingen när vi packade ihop och flyttade ut ur huset, eller när vi stängde de flesta av väskorna eller när vi hade vår avskedsgudstjänst i kyrkan i söndags, men icke. Men däremot när man packar ner sin dockningsstation, sina skärmar och tebryggaren. Då fattar hjärnan att det är något på gång. Man kanske är en datanörd i alla fall…?
Och i morgon bär det av för att göra samma procedur i Stockholm. Vi får väl se hur det känns då.
Knurr i magen när jag läser detta och tittar på bilden ovan. Det är på riktigt att ni inte kommer att finnas längre i huset i Sävsjö. Ingen som kommer över så där en dag bara. Vems smulor ska hunden leta efter i framtiden när inga många barnbarn sitter vid mitt bord längre? Hm…
Jag får också såna känslor när jag läser ditt inlägg även om jag gissar att mitt eget pirr kommer infinna sig nån av de närmaste dagarna av nån helt annan anledning.