Jag vet att det nästan är ett och ett halvt år sedan detta klipp började cirkulera i mailboxarna men jag blev på nytt påmind om det i en predikan av en min favoritförkunnare. (Jo Kristoffer, den titeln passar dig bättre än vad du själv tror…)
Nu när vi varit runt i de flesta av de församlingar som står bakom oss så har vi träffat flera som längtar efter att, likt oss, få göra det som man tror att Gud en gång sagt att man ska få göra. För oss dröjde det åtta år från det att Gud sa att vi skulle åka till Cypern tills vi kunde beställa biljetterna och jag funderar lite om det verkligen var så han tänkte från början? Kanske planerade han hela tiden att det var först nu det skulle bli av eller så inväntade han att vi skulle ta det där lite större steget själva?
Jag vet faktiskt inte, men en sak är i alla fall säker. Sedan vi i november tog ett konkret beslut att satsa på det här så har det känts precis som i det här videoklippet.
Klippet handlar om en son som frågar sin pappa om inte de tillsamman kan göra en Ironman. D.v.s. 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning.
Det har verkligen varit som att få bli buren och få se på när Gud ordnar vare detalj i vår väg.
Och till alla ni som också längtar efter att få leva er dröm vill vi bara hälsa: -Släpp inte drömmen. Och när det känns rätt, våga ta det där sista klivet för då finns det en Gud som är redo att ta upp er på sina axlar och göra resan tillsammans med er.
Bonusmaterial för er som vill vet mer om pappan och sonen: http://www.youtube.com/watch?v=flRvsO8m_KI
Så rätt Linus. Häftig film. Vi har hela DVD.
Great!
…schnööööörvelll….